Fick två väldigt intressanta kommentarer igår, den ena hävdar att man är fin precis som man är, den andra är mer i mina spår. Missnöjd och på jakt efter en ny kropp. Självklart håller jag med den första personen, alla är fina precis som de är. Ingen ska behöva känna vikthets från omgivningen. Det viktigaste är att man själv ska känna sig nöjd och fin. Hos vissa ligger kanske inte problemen i själva kroppen utan i en svag självkänsla. Hos mig är det inte så.
Jag väger nu 17 kg mer än vad jag brukade göra och jag mår dåligt!
Jag trivs inte i mina extra kilon. Jag som egentligen är en riktig linslus hatar nu att vara med på foton för att jag inte vill se mig själv, tjockast i gänget eller i en osmickrande vinkel så dubbelhakan väller fram.
Från att ha varit en riktig jeanstjej så går jag mest klädd i strumpbyxor och fluffiga kjolar, för det inte finns några snygga jeans i min storlek längre. Jag skämms varje gång jag ska ta på mig bikini eller visa mig halvnaken i omklädningsrummet på gymmet. Jag VET att jag skulle må så mycket bättre om jag inte behövde oroa mig över sådana saker. Självklart kommer jag ha andra problem när jag väl nått min målvikt, jag tror inte att vara smal är svaret på evig lycka. Men för mig skulle det betyda så mycket, det skulle underlätta så mycket, det skulle göra mig SÅ glad.
Så mycket som oroar mig idag och som stjäl alldeles för mycket energi är just viktångest. Jag vill inte vara en tjockis. Jag vill att min rockin personlighet ska kunna avspeglas i min kropp. Jag vill inte vara en smal tjej instängd i en tjockis kropp.
Jag menar inte heller att det är fel att vara en "tjockis", det är ju jätteindividuellt hur man trivs och mår bäst. Jag vill vara smal och kommer att fortsätta min viktresa, de som inte heller är nöjda i sina kroppar kämpar med mig. Men ni andra som känner att era problem inte ligger i kroppen, att de inte är viktrelaterade, ni får heja på oss andra! Så hoppas vi att vi alla en dag kan känna oss som de riktigt heta brudarna vi är. ♥
